Vad är folkhälsa?

Att må gott, ha vänner runt sig och leva ett aktivt liv är en bra folkhälsa. Att må gott innebär att vakna på morgonen och se fram mot en ny dag. Som liten innebär det en dag med lek, som vuxen att gå till ett jobb man trivs med, som äldre en dag som man själv formar.
Sedan finns det olika skeden i livet och händelser som rubbar de cirklarna. Vänner som försvinner, arbetslöshet, sjukdom, olika former av uppbrott o.s.v. Viktproblem, sprit, andra droger, rökning, inaktivitet, ensamhet, mobbning och liknande. Livet är aldrig spikrakt och svårigheter drabbar oss alla.
Grunden läggs ändå i barndomen. Med ökande klyftor och utanförskap blir allt fler barn förlorarna när vi överger det solidariska samhället. Läser man Folkhälsoinstitutets rapport 2010 så konstateras det att barn i socialt svaga grupper har 30 % högre dödlighet. Risken för skador är 40% högre och risken för depression och ångest är dubbelt så stor i förhållande till socioekonomiskt starka grupper.
Den sista siffran innebär att barn som drabbas av depression och ångest i de flesta fall kommer att plågas av detta livet ut. Det blir trasiga människor med stora sjukskrivningar och mycket arbetslöshet. För utom det mycket stora personliga lidandet, så kommer de att kosta samhället stora summor.
Men väljarna har valt plånboksfrågorna i stället för solidariteten. Dyra privatiseringar av skolor, omsorg, bilprovningar och apotek är viktigare än en statlig verksamhet. Det är viktigare att vinsterna går till finansbolag i skatteparadis än tillbaka till statskassan. Man tvingar dödssjuka människor att konkurrera om jobben. Köerna växer utanför socialkontoren med de som inte klarar kraven. A-kassan och socialförsäkringarna dräneras för att människor skall tvingas att ta privata försäkringar.
En politik som skapar ökande klyftor och större utanförskap och de stora förlorarna är barnen. Nu aviserar regeringen skärptare lagar för att tvinga kommunerna att satsa mer på folkhälsan. Det vill säga, kommunerna skall betala för regeringens brist på politik. Eller som en del nationalekonomer uttrycker det, ”Vad kan man göra åt detta på hemmaplan om man inte vill vänta på att statsmakterna först skall upptäcka problemet, därefter ingripa och sedan göra något åt det?”
Är kommunernas politiker bättre på att se utanförskapets prislapp än regeringen? Och är i så fall kommunerna beredda att satsa på folkhälsan? Har kommunerna orken att kompensera för regeringen Reinfeldts krassa penningpolitik? Eller skall vi fortsätta att offra allt fler barn på egoismens altare?
Hans Dahlström

facebook Twitter Email