Tredje veckan i mars och barnen far illa

Det kom en ung flicka fram till mig när jag var i Kalmar. Hon frågade vad jag visste om Rädda Barnen och samtalet slutade med att jag bestämde mig för att bli en bidragsgivare. Inga stora summor bara ett litet bidrag varje månad och för det fick jag en känsla om att vara med. Inget dåligt utbyte för en så ringa tjänst. En sak som Rädda Barnen sysslar med är hur barnen mår i Sverige. Bland annat undersöker man barnfattigdomen och det är inga roliga siffror. Vi får allt fler barn som inte kan delta i samhällslivet på grund av föräldrarnas dåliga ekonomi och det är självklart ett resultat
av att klyftorna mellan rika och fattiga ökar. Barn som skolkar för att de inte kan vara med i vissa aktiviteter, eller för att de inte kan få hjälp med läxorna på grund av outbildade eller icke närvarande föräldrar. Barn till ensamma föräldrar som inte får eller kan arbeta heltid och därför har dålig lön. Barn till arbetslösa eller långtidssjuka föräldrar. Listan kan göras lång och framför allt är den inte upplyftande för den sittande regeringen. Det håller inte att hänvisa till tidigare regeringar för de barn som drabbas finns här och nu. I stället lägger Reinfeldt skulden på budbäraren. Siffrorna är fel, barnen i Sverige har det bättre än barnen i Somalia. Framför allt är Rädda Barnen en organisation på vänsterkanten. Den argumentationen gör mig ledsen och förtvivlad, här finns det indikationer på att
cirka 250.000 barn i Sverige far illa och Reinfeldt försvarar sig med att anklaga Rädda Barnen.

Jag har en kluven inställning till välgörenhet. Ytterst anser jag att alla välgörenhet är ett bevis på att samhället inte fungerar för alla medmänniskor. Samtidigt inser jag att viss välgörenhet är nödvändig för att människor skall överleva. Jag är mycket restriktiv när det gäller insamlingar till olika ändamål, men när det gäller barns väl och ve har jag svårt att stå emot. Därför beslöt jag mig för att delta i Rädda Barnen. Men jag vet inte vad flickan jag pratade med hade för politisk inställning och hon visste inte min. Vårt engagemang var mänskligt och inte politiskt och därför är det smärtsamt när Reinfeldt försöker smita undan sitt ansvar genom att anklaga organisationen för att ha politiska undertoner. Å andra sidan är hans undanflykter ett bevis för att Rädda Barnen behövs om sanningen skall fram. Oavsett vem som sitter vid makten. Så ge gärna ett bidrag till Rädda Barnen.

Om oheliga allianser.
Visst blev det lite hårdsmält för medlemmarna när de forna fienderna S och M beslöt sig för att samregera i Nybro. Även om många förstår nödvändigheten av en stark ledning för att få kommunen på en stark ekonomisk nivå. Samtidigt som det kommer att bli bekymmersamt när sparbesluten skall tas. Några tuffa år för att förhoppningsvis sluta i något bra. Några partier blev över. Det fanns en tid då framför allt centern inte kunde nämna vänsterpartiet utan tillägget, ”forna kommunisterna”. Nu tycks C och V ingå i någon form av allians tillsammans med KD och SPI. Klart är att Davidson och
Raving bombaderar media med sina gråtvalser, utan att med ett ord förklara varför de blev utan inflytande. Enkelt uttryckt får de nog skylla sig själva. Davidson kan möjligen skicka en tanke till Helmerssons Sisters medlemskupp i sammanhanget. MP och FP håller sig förståndigt nog still i båten och var man har SD är svårt att veta. Frågan är om den nyinvalda ledamoten ens är med i partiet?

Så här i vårens tid skall vi annars vara snälla.

Hans Dahlström krönikör

facebook Twitter Email