Tredje veckan i juli

Ofattbar tragedi i Norge
Min styvfar var norrman, mina två halvbröder var norrmän tills den norska armén kallade, då ansökte de om svenskt medborgarskap. Inte så konstigt då de vuxit upp i Sverige och knappt hade varit i Norge. En av mina äldre bröder var gift med en finska och jag har flera goda vänner med finskt ursprung. En annan äldre brors dotter var gift med en dansk. Jag har alltså vuxit upp i en nordisk familj och har drömt om en gemensam nordisk stat. Det hemska som nu hänt i Norge har tagit mig väldigt hårt. Det för också tankarna till den natt min dotter ringde och berättade att Olof Palme var mördad. Eller rapporterna om att Anna Lind hade blivit angripen på ett varuhus och det senare visade sig att hon avlidit. Jag är uppfödd i ett socialdemokratiskt hem och har alltid tillhört rörelsen. Nu kan man inte låta bli att reflektera över om högerextremismen ser socialdemokratin som ett så stort hot att endast våld återstår. Men när chocken har lagt sig så kommer socialdemokratiska ungdomar att fortsätta att träffas, fortsätta att ordna sommarläger och fortsätta sin kamp för fred och frihet. De som nu hänt har snarare förstärkt kampviljan. Även om min krönika kan kännas som en futtighet i sammanhanget så är det viktigt att den skrivs för att visa att inga politiska röster, varken i stort eller smått har tystnat.
Tredje veckan i juli
Sedan en tid tillbaka försöker jag kommentera vad som händer lokalt och på riksplanet på denna sida. När tidningarna ringer efter att ha läst mina inlägg eller när det kommer kommentarer direkt till sidan, så blir det en bekräftelse på att sidan blir läst. Och det är alltid trevligt. Jag fick en förfrågan av några gentlemän om placeringarna i fullmäktige. Något jag inte kunde svara på, men jag försökte återge deras ord i min förra krönika. I stället för att ge dessa väljare en förklaring kom det en kommentar med okvädningsord om min person och andra påstående som kommentatorn inte har en aning om. Det är dock viktigt att påpeka att sådana personliga påhopp tillhör undantagen bland Nybros fullmäktigepolitiker.
Barnfattigdom
Rädda Barnens utspel om barnfattigdomen har fått fart på diskussionerna. De regeringstrogna gör jämförelse mellan fattigdom utvecklingsländer och Sverige. Tittar jag på mina barndomskamrater så ser jag ett klart mönster. Väldigt få har gjort någon form av klassresa. Ingen har vad jag vet någon universitetsutbildning. En del har vuxit upp i hem med droger och själva gått samma väg. Förmodligen ligger genomsnittslivslängden hos mina barndomskamrater lägre än riksgenomsnittet. Nu bor jag i ett område med Nybros lägsta inkomster. Jag ser mönstret upprepa sig. Visst är det bra om fler människor kommer i arbete och klara familjens försörjning. Visst är det bra med kommunala åtgärder som ”Värme och Ramar” och samarbetsprojekt som Gula Grillen. Vi har en Individ- och familjeomsorg som är ledande i landet. Men det räcker inte. Vi måste se varje familj som individer, det finns ingen kollektiv lösning. Varje utsatt barn borde ha en egen coach, någon som kan stötta och bryta det mönster barnet lever i. Alla barn måste få samma chans till en bra start i livet oavsett i vilken familj de fötts. Men en sådan satsning kräver resurser som inte kommunerna har, det måste till en satsning från staten. Det finns miljarder i statskassan och en sådan investering skulle löna sig för samhället. Tänk bara en universitetsutbildning där de studerande kom från olika samhällsskikt, vilket urval vi skulle få.
Peter Lilja fick svar av Börje
Sommaren är perfekt för den som vill profilera sig i spalterna. Nu menar moderaten Peter Lilja att Nybro närmar sig att bli en vad han kallar ”Greklandskommun”. Jag vet inte vad de här boende med grekiskt ursprung gillar den beteckningen. Börje Slättman reagerade och menade att ”vi ska ta samlade tag och försöka samarbeta”. Vi har en bra utveckling med ökande befolkning och ökande födelsetal. Men regeringens allt mer minskade statsbidrag är ett bekymmer för skola och omsorg. Kanske man kan uttrycka det så att Nybro kommun är inte hjälpt av sådana här svartmålningar från ledande politiker. Som kommunalråd från oppositionen sitter man egentligen på två stolar. Dels skall man leda oppositionspolitiken. Dels är man kommunens betalda ombud och skall företräda kommunen på bästa positiva sätt. Den balansgången kan vara nog så besvärlig.
Text: Hans Dahlström

facebook Twitter Email