Sista veckan i juli-en sorgens vecka

Människor i runt om i världen och kanske framför allt vi i Norden har försökt att fatta vad som hände i Norge. På något sätt räcker det inte med en förklaring att det var en störd människa som utförde dåden. Vi söker fler svar, frågan är bara om vi någonsin kommer att få de svaren.
Kondoleansboken
Inger ringde mig på söndagskvällen och sa att vi måste lägga ut en kondoleansbok på Medborgarkontoret. Jag ringde tidningarnas jourhavande reportrar men fick ingen kontakt. Jag lämnade ett meddelande om mitt ärende och mitt telefonnummer så att de kunde nå mig. Ingenting hördes och ingen notis i någon av tidningarna på måndagen. Tydligen lyssnar inte jourhavande journalister av tidningarnas telefonsvarare. (Husorganet Östra Småland verkar för övrigt lagt ner det mesta av nyhetsrapporteringen och lyckas knappt fyll den enda sidan de har för Nybro. Oroväckande!). Jag fick offra en ram till ett foto av ett barnbarn för att göra ett snyggt minnesbord till kondoleansbordet. Måndag morgon samlades jag, Inger, Mikael och Peter Lilja på Medborgarkontoret. Vi jagade dukar, blommor, flaggor och minnesbok innan butikerna öppnade. Men vid niotiden kunde kommunalråden som första namn skriva sina kondoleanser. De bestämde också att det skulle vara möjligt att skriva i boken veckan ut.
Manifestation
Vid lunchtid ringde Mikael. På facebook hade en inbjudan gått ut om en manifestation vid Bolanders bäck och nu hade de ringt och frågat honom om han ville säga några ord. Anledningen var förstås att det var det socialdemokratiska ungdomsförbundet som var mest drabbat. Mikael tackade ja och hans korta inlägg finns sedan tidigare på denna hemsida. Intressant är att han poängterade just den äldre generationens ovana vid facebook och twitter och vikten av att uppmärksamma vad som skrivs där. Hade de gjort det så hade kanske fler samlats vid Bolanders bäck efter som den uppmaningen kom på just facebook. Att döma av vissa tidningsskriverier är det kanske inte så lätt för en del äldre att hänga med i dagens snabba cybervärld, meddelande på morgonen, samling på kvällen.
Nyhetsrapporteringen
Media har verkligen gjort allt för att dra ut historien så mycket som möjligt. Därmed har väl förövaren uppnått ett av sina syften. Hans egentagna bilder, varav några där han är medaljhängd i någon slags uniform, har återkommit vid ett flertal tillfällen. Normalt brukar media illustrera med någon halvtaskig passbild, men han har sett till att ”rätt” bilder kommer ut. Drabbade och sörjande människor har jagats för snyftreportage i ett läge där alla sansade människor inser sorgen och vidden av tragedin utan ytterligare påspädning. Vi behöver inte de reportagen, vi vill ha fakta. De drabbade behöver dem inte, de behöver lugn och ro, med stöttande anhöriga och vänner. Förövaren behöver dem inte, han har redan fått tillräcklig publicitet. Det vi kan glädjas åt är att de politiska ungdomsförbunden har fått en stor tillströmning av nya medlemmar. Ett tecken på att ungdomarna visar en kampvilja och inte tänker låta sig nedslås av en galen högerextremist. Där gick åtminstone hans planer om intet. Till och med motorcykelgängen Hells Angel och Bandidos gjorde en gemensam fredlig demonstration. Med tanke på hur de brukar behandla sina fiender så är nog tyvärr en dödsdom utfärdad oavsett vilket fängelse förövaren hamnar på. Tyvärr därför att dödsdomar i vilken form det vara må inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle.
Till Prag
Nu åker jag några dagar till Prag med min dotter och hennes familj. Förhoppningsvis är det fredligare nu än sist jag var där 1971 och -72, då ryssarna ockuperat dåvarande Tjeckoslovakien. Då fick jag känna på hur det var att få en k-pist i ryggen på flygplatsen i Brno, smyga in på stationen i öststatsdelen i Berlin bakom beväpnade vakter och nära på hamna i tullens fängelse i Sassnitz. Som sagt, lugnare nu även om vissa hade önskat att de behåller mig där.
Text Hans Dahlström

facebook Twitter Email