Mörkning av vårdskandalen

Utgångsläget var att intresserade inom omsorgen skulle överta delar av den verksamhet de arbetade i. Som kollektiv eller på liknande sätt. Verkligheten blev att olika riskkapitalbolag startade äldreboende, mestadels i anslutning till större orter där det lönade sig bäst. Ett riskkapitalbolag satsar stora pengar, men kräver också en bra avkastning på satsat kapital. De är intressenter i företag oftast under en kortare period, cirka fem år eller mer. Under den perioden skall de bygga upp företaget, se till att det ger en ordentlig vinst och på så sätt också blir attraktivt för en ny köpare. Mycket av kapitalet kommer från utländska intressenter och pengarna lånas till hög ränta, vilket dras av från bolagets vinst, vilket gör att bolaget beskattas väldigt lågt eller inte alls. Intäkterna överförs till länder med fördelaktiga beskattningsregler. Efter som även privata äldreboenden drivs med skattemedel så är det våra inbetalade skatter som utgör vinsten. Verksamheten är lönsam och de privata äldreboendena domineras av företag som Carema, Attendo och Aleris. Skulle regeringen strypa lönsamheten, genom exempelvis en tvingande lagstiftning om återinvestering av vinsterna, skulle förmodligen bolagen säljas ut och kanske återgå i kommunal ägo. Det vill givetvis inte en moderatstyrd regering, därför mörkar man de ändringar som behövs och fokuserar på andra frågor. Valfriheten har två ansikten och innebär å ena sidan att äldre människor kan välja på ett privat eller ett kommunalt äldreboende. Å andra sidan innebär valfriheten att våra inbetalade skatter kan gå till olika skatteparadis eller återinvesteras i det kommunala äldreboendet. Regeringen skyller på kommunerna och ”glömmer” att tala om att kommunerna är beroende av vilka lagar som stiftas och vilka pengar staten skjuter till. Regeringen skyller på de anställda och att de inte anmäler sin privata arbetsgivare vid felaktigheter i vården. Och ”glömmer” att de anställda inte har den möjligheten eller inte törs på grund av risken för repressalier. Regeringen skall göra jämförelser mellan privat och kommunal äldreomsorg. Därmed sopas grundproblemet under mattan. Äldre och sjuka människor vanvårdas för att ge riskkapitalisterna så stor vinst som möjligt. I en kommunal äldreomsorg finns inte något egenintresse i att spara för att kunna stoppa vinsten i den egna fickan. Därför går det inte att jämföra privat och kommunal verksamhet. Där emot kan man ha samma kontrollsystem oavsett vem som driver verksamheterna. Och statsminister Fredrik Reinfeldt bagatelliserar det hela och menar att det ”handlar om enskilda fall”. Men han har ju aldrig behövt ligga med pissfyllda blöjor på Caremas äldreboende.
Hans Dahlström (S)

facebook Twitter Email