Hot inom politiken

När vi bodde i Söderåkra satt jag i fullmäktige och var först vice ordförande i kulturnämnden och hade senare samma uppdrag i socialnämnden. Dåvarande kommunalrådet Karl-Erik Gustafsson och jag hade lite olika uppfattning om invandring. Han ansåg inte att Torsås skulle ta emot några flyktingar. Vi hade ganska hetlevrade diskussioner och skam till sägandes var det inte utan personangrepp. Han anmälde mig för förolämpning. Karl-Erik var och är ansvarig utgivare för Torsåsposten som utges av centern. Vid ett tillfälle anmälde jag honom till Pressens opinionsnämnd för att han efterforskat källor. Men varken Karl-Eriks eller min anmälan ledde till någon åtgärd och lika bra var det.

Påhoppet på Karl-Erik
När jag flyttat till Nybro fick jag läsa om att man hade gjort en ful grej för att kunna avsätta Karl-Erik från kommunalrådsposten. Jag blev arg, milt uttryckt. Karl-Eriks och min åsikt var långt från varandra, men han var ärlig i sin ståndpunkt och han stod upp för den. Han hade varit Torsås ledande man i många år och haft väljarnas förtroende. En sådan människa skall kunna kräva respekt och inte avsättas genom mygel. Jag tog kontakt med lokalredaktören på Östran, Leif Pettersson. Vi hade gjort valtidningar tillsammans och jag brukade ”läcka” till honom när jag ville ha ut olika budskap. Nu bad jag honom skriva en artikel om att jag tog Karl-Erik i försvar. Det blev stora rubriker och mycket diskussioner, när den forna ”fienden” försvarade sin antagonist. Detta hände vid jultid och någon vecka senare fick jag ett julkort från Karl-Erik där han tackade för stödet och för att jag ”räddat hans jul”. Det var den finaste uppskattning jag fått som politiker.

Flyktinghataren
Under den här perioden då Karl-Erik och jag hade vår offentliga diskussion om flyktingar, väckte vi en hel del känslor. Det fanns inte SMS, Facebook och Twitter, men det fanns brev, telefon och andra möjligheter att uttrycka sig på. En del hatbrev och samtal fick jag från yttersta högerkanten, men är man uppvuxen i ett barnrikehus så är man ganska härdad och attackerna störde inte min nattssömn. Vid ett tillfälle ringde en yngling från Öland, vad han hette ville han inte uppge. Men däremot forsade hans främlingsfientliga åsikter ut i telefonen. Jag lät honom hållas och när han lugnat ner sig började jag att föra en saklig diskussion. Till min förvåning lyssnade han. Samtalet avslutades med att han erkände att jag nog hade rätt, men att han inte kom att ändra sig. Något ologiskt kan tyckas, men för en som kan lyssna finns det alltid hopp om.

Hotelser
Självklart är det så att när man sticker ut hakan så gillas det inte av alla. Men däremot resulterar det ytterst sällan i några hot. Läsare reagerar på det man skrivit och håller inte alltid med och det får man ta till sig. De senaste dagarna har jag dock fått motta skrivningar som kan betraktas som trakasserier och möjligen förtäckt hot. Jag är väl medveten om att jag som privatperson kan anmäla sådant, men att jag som politiker anses få acceptera det. Det är heller inte av den arten att det stör eller oroar mig. Mest tycker jag det är tråkigt när människors omdöme sviktar på detta sätt. Men att gissla motståndarpartier kommer jag inte att sluta med. Det är ju därför man skriver politiska krönikor!

Hans Dahlström krönikör

facebook Twitter Email