Första veckan i mars och Reinfeldt blir överkörd i Agenda

Reinfeldt?

Reinfeldt trivs när han får frottera sig bland topparna i EU. Han får tala om hur bra hans styrda Sverige är inför reportrar stumma av beundran. Men så är det den inhemska politiken. Visserligen försöker han låta de andra ministrarna ta smällarna men ibland måste han framträda själv och då blir det inte bra. Hans kroppspråk och ledsna ansiktsuttryck säger allt om hur mycket han ogillar situationen. Det är inte utan att man kommer att tänka på en Sankt Bernhardshund med hängande ledsna ögon och neddragna mungipor. I Agenda ställer en ovanligt envis Anna Hedenmo honom mot väggen. Plötsligt ser vi en mycket trött statsminister, som inte kan ge några vettiga svar på de frågor han får. Kanske är det dags att kasta in handduken, säkert finns det något glassigt uppdrag inom EU som passar bättre.

Jag håller med KD
Det finns mil politiskt mellan mig och KD, ändå är jag beredd att hålla med när det gäller inseminering av ensamma mammor. Visst fungerar det i samhället med ensamstående föräldrar. Men när man på konstgjord väg avlar barn tycker jag att det finns en skyldighet att ge dessa barn optimala förutsättningar från början och för mig är rollerna givna med en far och en mor. Men här och i flera andra sammanhang verkar det som om föräldrarnas lust och behov är viktigare än barnens.

Personalen på Balder
På Balder jobbar den personal som ansvarar för kommunens största arbetsplats. De är färre som sköter kommunen än ett motsvarande företag på öppna marknaden. Nu skall de dessutom reduceras med 20 tjänster. Till detta kommer kritik över att de har för höga löner. Sanningen är att löneläget är högre på den öppna marknaden. Vill kommuninvånarna ha kvalificerade människor som sköter administrationen och därmed får en effektivt fungerande kommun så får man betala. Har man klagomål så kan det bero på att kommunen inte har råd att betala tillräckligt kvalificerad arbetskraft, efter som medborgarna kräver en billigare administration. Vi är inte där än, men risken finns. Och då blir förmodligen driften ännu dyrare.

Att inte kunna sova.
Innan jag gick och la mig tittade jag på en reklamkanal. Bilden som följde med mig i sängen var en skådis utklädd till tandläkare. Hon sa att fyra av fem tandläkare rekommenderade ett visst tandkrämsmärke. Men vad rekommenderade den femte tandläkaren? Jag kunde släppa tanken på vilken den femte tandkrämen var. Jag kunde inte somna och till slut gav jag upp och satte mig vid TV där jag sappade fram till mitt nattliga favoritprogram, Axess. Tänk er nu en orkester som spelar Bartok, Csárdás av Monti och andra välbekanta klassiker. Ni ser framför er en orkester bestående av vita människor, de flesta över medelåldern, männen i frack och kvinnorna i eleganta kreationer med sina fioler, cellon, kontrabasar och andra instrument. Men nu stämde inte bilden. Här var det unga människor runt 20-års åldern, med en mörk hudfärg, klädda i tröjor och jeans. Buskaid Music School från Soweto i Sydafrika. Bildad av den engelska lärarinnan Rosemary Nalden, med elever från Sowetos slumområden. Den klassiska musiken uppblandad med blueslåtar som Fever och Georgia On My Maid sjungna av en suverän ung sångerska som verkligen ägde scenen. Som avslutning spelade man traditionella låtar från Soweto och hade man slutit ögonen så kunde man tro att det var Orsa spelmanslag som spelade. Till detta fyra dansare som framförde något som onekligen förde tankarna till vår svenska oxdansen. Vi bor så långt från varandra och har så skilda utseenden och hudfärg och ändå har det uppstått så likartade kulturer. Jag erkänner att jag var chockad. Därför säger jag som Martin Luther King, jag har en dröm. Tänk om ett eller flera företag kunde gå samman och sponsra en konsert med denna underbara orkester, gärna på en scen i Kungshall och gärna med speciell inbjudan till skolorna. Det skulle betyda mycket för Buskaid Music School, den här konserten kom för övrigt från Paris. Det skulle betyda mycket för vår attityd när det gäller afrikansk kultur och upptäkten att vi i grunden är ganska lika varandra. Kanske rent av en turné i norra Europa. Med den drömmen behöver jag inte fundera över vilken den femte tandkrämen var, utan kan somna ovaggad med betydligt angelägnare funderingar.

Hans Dahlström krönikör

facebook Twitter Email