Första veckan i april – En reflektion om hur mycket en politiker får kosta?

Det fanns en tid när en politiker var en gubbe i kostym, vit skjorta och slips. Färgen på slipsen bestämdes ofta av vilket parti gubben tillhörde. Men den vita skjortan, de blankputsade svarta skorna och pressvecken på byxan fanns det en kvinna bakom. Barnen sov oftast när politikern kom hem och var de vakna så klappade politikern barnen på huvudet och frågade om de varit snälla och läst sina läxor. När han så visat sitt ansvar som varande en god fader, satte han sig vid det av hustrun dukade bordet och åt den av hustrun lagade maten. När barnen blev stora skaffade sig hustrun ofta något enklare arbete, anpassat så att politikern kunde få den service hans viktiga värv krävde. För säkerhets skull poängterade politikern för sin bekantskapskrets, som till större delen bestod av andra politikergubbar, att hustruns jobb inte behövdes för familjens försörjning utan mer var en form av terapi nu när barnen flytt boet. De skulle minsann inte tro att han inte kunde försörja sin familj.

Så gick tiden och vi kom till 60-talets revolution. Kvinnorna började allt mer att kräva sin rätt och politikern fick ta sitt familjeansvar. Först lite tveksamt som att dra runt barnvagnen på söndagseftermiddagen eller laga mat på den av Lennart Hyland påtvingade frufridagen. Men isen var bruten och nya krav kom på ett mer jämlikt samhälle där bägge parter fick ta ansvar för familj och försörjning. Nu var det varannan man på valsedeln, politikern kom hastande från dagis till mötet, klädd i jeans och tröja med någon konstig text på, inte alltid relevant i sammanhanget. Borta var slipsen och den vita skjortan och de blankpolerade skorna var utbytta mot gympadojor.

Politikeruppdraget var inte längre ett dygnsuppdrag, det fanns också ett privatliv som ställde krav. Föregångarna hade varit tillgängliga dygnet runt och den bilden fanns fortfarande kvar. Men den tog inte hänsyn till att barn skulle hämtas på dagis, mat skulle lagas till familjen, läxläsning med barnen, besök på lekland och att mormor i Haparanda fyllde 75. Avhoppen blev fler och iväggensyndromen ökade markant. Politikerna bildade fackföreningar med krav på reglerad arbetstid, lagstadgad semester och fria långhelger. Andra föreslog att man skulle slopa allmänna val, fullmäktige och andra politiska församlingar och i stället ordna folkomröstningar när man inte var överens. Några kvarglömda idealister krävde mindre ersättningar, minskade antal politiska ledare och svartmålade det politiska arbetet. Därmed tappade de yngre lusten till politiken. Fullmäktige befolkades åter av herrar i vit skjorta och slips och nu utökat med damer med nykrullat hår och bästa gåbortklänningen. Medelåldern var 80 år. PRO och SPF regerade. Och de som predikade ideologins demokrati blev dess dödgrävare.

Och Reinfeldts moderater rasar i opinionsundersökningarna. Det finns hopp!

Hans Dahlström krönikör

facebook Twitter Email