En målvakt är död

Året var 1956 och Kalmar FF behövde en målvakt. Laget hade åkt ur allsvenskan och Bengt ”Spjället” Kjell hade lämnat den sjunkande skutan och gått till AIK i Solna. Man hittade Kjell-Ove Brandt, en 25-årig banktjänsteman från Mörbylånga. Eftersom FF:s kassör Jacobsson också var andre kassör på Skandinaviska banken ordnades ett jobb på kalmarkontoret. Något som Kjell-Ove var väl kvalificerad för och han fick ta hand om utlandsavdelningen. Vid denna tidpunkt jobbade jag som vaktmästare på banken. Det var en tid då en bank var en bank och ingen krämarinstitution för att lura kunder. Man fick ränta på insatta medel, rådgivning som anpassades till kundens behov och inte till aktieägarnas vinstkrav och man hanterade kontanter. Korvgubbarna kom inte med stora kakburkar med helgens växelkassa och sedan var det min uppgift som vaktmästare att sortera och räkna pengarna. Styrelsen bestod av väl ansedda lokala industri och affärsmän som kände ansvar för bygden. Men det fanns en hierarki både inom och utanför banken. Jag anställdes som femtonåring och var därmed yngst på banken. Min utbildning var en sjuårig folkskola. Därmed stod jag allra längst ner på stegen och var hela tiden medveten om det. De anställda följde hierarkin efter anställningstiden och efter hur de avancerade. Det lades bort titlar och när man sagt du först till förste kassören, nästa steg till kamrern och slutligen till självaste bankdirektören var man riktigt uppe i smöret. Det fanns två möjligheter att stiga i graderna, antingen genom eget arbete eller om man var barn till någon lokal höjdare. Det sistnämnda var inte alls ovanligt. Rikemansbarnen jobbade några år på banken som utbildning inför större uppgifter inom pappas företag. För min del handlade det om att säga ”Ni” eller efternamnet till alla, inklusive den något äldre vaktmästaren som satt på andra sidan skrivbordet och de några år äldre flickorna som satt bakom kassorna och förde böckerna för hand. ”Skall herr Drüselius hämta posten?” ”Nej jag tänkte herr Dahlström skulle göra det!”, så kunde det låta över skrivbordet under de fem år jag jobbade på banken. Så kom då Kjell-Ove Brandt som en frisk fläkt, van vid tonen i fotbollens omklädningsrum. Kutymen var att man som ny gick runt och handhälsade och presenterade sig. Nu kom Kjell-Ove fram till mig och sa ”Hej, jag heter Kjell-Ove Brandt”. Efter tre år på banken var han den förste som sa ”Du” till mig. Några kom att följa efter, men i fem år hette jag herr Dahlström för de flesta anställda, inklusive den andre vaktmästaren. Kjell-Ove Brandt spelade några år i FF och återvände sedan som kontorschef på banken i Mörbylånga. Nu noterade jag att han avlidit 81 år gammal och jag känner tacksamhet för att han en gång sa du till mig. En föregångare till Bo Rexed som införde du-reformen på Socialstyrelsen på 1960-talet. En reform som dagens unga nu håller på att spoliera efter mönster från storstaden. Men så går det när man är historielös. Men snälla, säg aldrig ni till mig. Jag är inte någon pluralis, jag är en singularis. En egen självständig individ och vill bli tilltalad som en sådan.
Hans Dahlström

facebook Twitter Email