Betygen

Jag har en liten brun bok där det står: KALMAR FOLKSKOLOR BETYGSBOK för Hans
Dahlström.

På första sidan står det mitt namn, när jag är född och när jag är inskriven. Sedan finns det en betygskala. Först en för uppförande från A till D. En för ordning där ”D” är borttagen.

Man kan notera att i de flesta fall var omdömet A. Eftersom det finns en översikt av betygen kan jag konstatera att under mina sju år förekom det endast åtta B, varav jag stod för ett i andra klass. Omdömena C och D gavs aldrig i de klasser jag gick och var nog mycket ovanligt.

För kunskaper och färdigheter fanns en skala där A var högsta betyg och C det lägsta. Under mina sju år i klasser med totalt 423 elever fick aldrig någon det högsta betyget och två fick det lägsta.

Betygsboken skulle visas upp och skrivas under av föräldrarna vid terminens slut.

För att komma in på dåvarande allmänna läroverket eller praktiska realskolan krävdes vissa betyg, men frågan är vad resten av eleverna hade för nytta av betygen. Slöjd var inte mitt paradämne och med tiden uppstod en tyst överenskommelse mellan mig och slöjdläraren. Han slängde ut mig i korridoren där jag för enda gången i veckan kunde göra mina läxor i lugn och ro. Men trots att jag inte åstadkom någonting i slöjdsalen stod det Ba i mitt betyg, alltså ”Med nöje godkänd”. Slöjdläraren hette Vilhelm Pettersson och blev senare socialdemokratiskt kommunalråd. Allt tyder på att det var hans sätt att uttrycka vad han ansåg om betygssystemet. För mig blev detta jämförande av eleverna väldigt negativt efter som vi hade så olika förutsättningar. Jag tog med mig en känsla av underlägsenhet in i vuxen ålder, vilken försvann först när mina arbetskamrater valde mig till olika förtroendeposter inom facket. Full revansch fick jag genom vuxenutbildningen då jag läste in grundskolans fyra år och tre årigt gymnasium på tillsammans tre och ett halvt år med en genomsnittsfyra på den då femgradiga betygsskalan.

I dag sitter många elever i våra skolsalar som saknar stöd hemifrån. Det kan handla om barn till lågutbildade föräldrar, i bland från andra länder, barn till missbrukare, ensamstående som knappt hinner se sina barn i veckorna, barn med olika former av läs- och skrivsvårigheter, barn med olika handikapp som försvårar inlärningen. Alla är de förlorare i ett jämförbart betygssystem. Vinnarna är de barn som kommer från studievana hem, där föräldrarna har tid och förmåga att hjälpa sina barn. Det märks också när vi tittar på vilka som går vidare till högskolor och universitet. Huvuddelen är ungdomar vars föräldrar har högre utbildning. Vi har blivit bättre sedan min barndoms utsorteringsskola, men vi har mycket kvar att göra. Att sätta betyg redan i småskolan är inte rätt väg. Det visar min och andras historia.

Hans Dahlström

facebook Twitter Email